emelisch

Här sitter jag.
Ensam.
Trött.
Sjuk.
Nere.

Jag har alltid varit en sån person som tycker de e ganska skönt att vara ensam.
Har aldrig haft nåt emot det. Har snarare tyckt det varit skönare att sitta hemma ensam än att gå ut och lära känna nya männskor och umgås och vara tvungen att intressera mig för vad andra gör, mår, hur de lever.

Men nåt har förändrats. Jag har förändrats. Jag älskar människor. Jag avskyr att vara ensam. Speciellt när man är sjuk. Men det är i just dethär tillståndet som jag förstår om människor inte vill träffa mig.
Men Emil. Han brukar alltid finnas här. Ta hand om mig, hämta vatten, stryka mig över håret och, även fast jag ser ut som nåt man inte ens vill ta i med tång, berätta för mig hur fin jag är.
Nu är han iväg med LRF Ungdomen till Gotland, och tro mig, det unnar jag honom till 100%!
Men det får mig att tänka på hur man tar allt för givet.

Jag åkte akut in till Danderyds sjukhus med bröstsmärtor och andningssvårigheter i tisdags.
Fick direkt komma in på ett rum där de tog EKG, blodprov, blodtryck osv.
3 timmar senare fick jag åka därifrån med en försäkran om att de va magen de va fel på. Fick medicin mot magkatarr som jag skulle ta i 1 vecka. Har mått asdåligt av medicinen, bla fått huvudvärk, yrsel och magknip.
Vaknade imorse med en svullen hals och fortfarande ont i magen. Tog en tablett och bestämde mig för att ringa Vårdguiden för att kolla. De sa bara att jag skulle sluta med tabletterna och se om värken i bröstet kom tillbaka. Isf skulle jag kontakta vårdcentralen eftersom mitt EKG inte hade sett onormalt ut.

Började fundera på varför jag fått magkatarr. Beror inte de på stress? Jag trodde det. Men jag tror inte jag stressat mer än vanligt? Hm, mer än vanligt? Det känns ju som en bra formulering. Jag blir så trött på mig själv. En stor del av mitt liv går åt till att göra andra nöjda. Sätter aldrig mig själv i första hand. Därför måste man ju stressa lite för att hinna med allt JAG vill göra efter att jag gjort allt de som ANDRA vill att jag ska göra. Men det är väl för att jag är lite konstig. Eller jag trivs med att göra andra männsikor glada. Jag mår bra när andra mår bra. Men ska jag verkligen sätta det i första hand?

Nej, jag måste nog börja lyssna lite mer på min bättre hälft. Det är ju just därför han är min bättre hälft. För att han fyller upp de hål jag har inom mig och hjälper mig när jag tvivlar, stöttar mig när jag är svag.

"Du kan inte bry dig så mycket om vad alla andra tycker, det viktigaste är att du trivs och gör det du vill. Skit i alla andra, an inte de förstå eller stötta dig i det DU vill så är de inte värda att lägga mer energi på."

Just så. Så enkelt är det.
Men hur gör man??