emelisch

Hej bloggen.

Tror inte det är så många som fortfarande följer denna, och just därför är det så skönt att skriva av sig i den. 

På fredag händer en utav de mest fruktansvärda sakerna jag kommer gå igenom i mitt liv. Jag ska på begravning av en bebis, en son till ett utav våra närmsta vänner. En tragedi som bara inte får hända, har hänt, och dessutom hänt ett utav våra närmsta vänner. Det går inte att beskriva i ord hur ont det gör, och hur fruktansvärd denna händelse är, och samtidigt vet jag att min sorg inte går att sätta i proportion till deras.

 

Om jag ska se det krasst så är döden en del av min yrkesroll, såväl som min vardag nu förtiden då jag jobbar med gamla människor. MEN, på jobbet är döden naturlig. Till och med någon efterlängtat för patienten, och så även, (det får jag nog inte säga egentligen) för personalen. 

 

Men att en två veckor ung pojke dör, det är så ontaruligt det kan bli.

Idag har jag valt ut mina kläder som jag ska ha på begravningen. Frågade Emil om råd. Nu känns det bra. Ingen mascara, fullt med näsdukar i väskan. Och låt tårarna flöda, Emelie, låt tårarna flöda på fredag.

För efter det är det bara till att damma av dig, sätta upp en fasad och låta dina vänner luta sig mot din axel, gråta, berätta, älta, gråta lite till och sedan är det dags för mig att verkligen bekänna färg. Att finnas där i vått och torrt, att våga prata, fråga, vara envis, kräva svar, få utskällnig för att återigen ställa frågan: hur mår ni?

 

Vet inte riktigt vart jag vill komma med dessa ord och tankar, troligtvis ingenstans. Vill bara låta fingrarna knappra en stund och få ner min ångest på papper. På nåt konstigt vis känns det lättare efteråt. Som att jag anförtrott mig för någon. Det skulle ju aldrig falla mig in att göra det i verkliga livet. Då kan folk se min svaghet. Och den finns inte.