Tiden springer iväg...
Från en dag till en annan blev jag vuxen. Man tror den smyger sig på, men så är inte fallet. Från en dag till en annan kommer insikten om vuxenheten. Det där som alltid känts så fruktansvärt långt borta. Vuxenlivet med räkningar, jobb, hus, giftermål och barn. Nu är man snart där. Huset finns, räkningarna finns, huset finns, kontrakt för jobb är snart skrivet, tar examen 5 juni, gifter mig 30 maj och barn finns ju ändå en tanke om inom en överskådlig framtid. Och jag panikar ihjäl mig. På nåt vis längtar jag såklart efter allt detta, det är ju det man längtat efter sen man fyllde 16 typ. Men då hade man inte vett att uppskatta det man hade då. Bekymmerlösheten. Friheten. Backupen.
Att bli vuxen är ett privilegium. Något att vara glad och stolt över. Något som alla unga längtar efter. Men nu när jag är där kommer jag på mig själv med att fundera. Fundera över varför jag inte uppskattade allt jag hade då, att jag inte levde i nuet. Jag lever fortfarande inte i nuet. Nuet präglas av stress, magkatarr, oro och funderingar, tusentals funderingar. Att leva i nuet är få förunnat. Att framtiden alltid ska få ta mer plats än att njuta här och nu, för just denna tid kommer aldrig åter. Att uppskatta det man har och istället drömma om något mer. Skäms ibland när jag tänker på detta. Jag har allt och lite till som jag kan önska mig. Men ändå aldrig nöjd.
Den som lever får se.
Om jag då hade vetat, om jag då hade förstått. Då hade jag uppskattat tiden bättre.
